strandhus

Att inte bli tagen på allvar känns förjävligt. När man för en gång skull öppnar sig och berättar att man känner sig bekymrad blir man tillsagd att man oroar sig i onödan. Att bli bemött av en grinig röst och ett flertal högljuda suckar under ett telefonsamtal kan smärta ända in i hjärtroten. Tänk om ni själva drabbades av dubbelseende, och gick omkring med det en månad, är det då konstigt att man blir orolig? Och är det konstigt att man ibland ligger vaken på nätterna och tänker läskiga saker, "tänk om det inte är ögonen är fel på utan hjärnan"? På er låter det som om att jag oroa mig för ett morgonsim i den grunda basängen. Är förbannad och nedstämd på grund av ert dåliga bemötande. TACK!